Igår spelade jag och M in en film till julspelet som vi håller på att sätta upp i Pingstkyrkan. Vi hade lyckats ragga ihop flera glada amatörer som skulle vara med och filmas och vi hade gjort en fantastisk storyboard. Problemet? Inget alls. Det gick hur bra som helst, alla var glada och kom med egna lysande förslag.
Fantastisk storyboard.
Efter en timmes filmande så var vi klara och väldigt väldigt nöjda. Vi tackade våra skådespelare och fortsatte hem till min bror för att spela in nästa klipp där jag skulle vara stjärnan. Vi som var så fruktansvärt glada över det vi precis filmat smygvisade lite för brorsan medans vi förberedde scenen.
Vi fick till allt bra med rekvisita, jag klädde ut mig och vi började filma. Efter ytterligare en timmes filmandet kände vi oss nöjda och satt oss ner för att kolla igenom det som blivit. Efter att ha skrattat gott åt min (faktiskt helt ok) insats fortsatte bandet rulla. Vad dyker upp? Det vi filmat innan! NEJ! Vi har filmat över vårt perfekta klipp!
Vi höll på att ge upp totalt. M la sig på golvet halvt apatisk medans jag försökte ta reda på hur mycket som var borta. Så. Förfärligt. Klantigt. Av. Oss. Vi hade inte en tanke på det en enda gång att faktiskt kolla om bandet var spolat till slutet eller inte för att vi var i sån ren skaparglädje.
Det värsta är ju inte att allt är borta heller utan det värsta är att vi måste försöka samla alla på samma ställe igen (vilket bara var tur att vi lyckades med första gången). Dessutom måste jag ringa runt till de berörda och förklara på ett ödmjukt sätt att vi spelat över allt och måste göra om det. Usch! Det är klart att dom inte kommer ta illa upp, men lyckas få ihop alla igen känns väldigt väldigt svårt. Det är dessutom bara lite mer än en vecka kvar tills allt måste vara klart, för den 13e december kl 16.00 kör vi.
Det har hänt förut, och du har säkert känt känslan du med, när man inser att man gjort ett stort fatalt misstag och man vet att det finns inget sätt att göra det ogjort som precis hänt. I sånna stunder vill man, och jag citerar M; ”bara dö”. Bort från den här bittra världen, expresståg till paradiset (där inga DV-band finns!!!).
Men så enkelt är det inte 
Det finns alltid nåt att leva för! Du behövs, jag behövs. Om inte för oss själva så behövs vi för våra medmänniskor.
Jag lyckades i vilket fall hålla upp humöret rätt bra för att stötta min kompanjon men jag märker idag att jag inte kan sluta ha lite ångest över läget. Det får man nog ha, för jag vet att det går över och jag är säker på att vårt julspel kommer bli grymt bra. Missa det inte! (speciellt inte om du vill se min ö/okända teatertalang)
Upptempo (kanske behövs nu?): 
Seasick Steve – Diddley Bo
Nertempo (om du vill ta det lite lugnt): 
Seasick Steve – Dark
.
