Snälla, lämna mig inte 
Den en gång så ståtliga fikusen Benjamin.
Efter att ha sällan ätit bättre mat än vad jag gjorde i fredags på Portofino med mina kollegor fann jag mig själv någonstans på Kungsholmen. Lite villrådig och obekväm i situationen gjorde jag ett desperat försök att känna mig lite tryggare skickade jag ett snabbt sms till en vän.
”Kom till Kungsholmen!”
Till min stora förvåning fick jag ett svar! Eller ja, det var väl inte förvånande att jag fick ett svar, men däremot hur svaret löd;
”Jag är där!”
Utan någon som helst plan slutade i alla fall kvällen bra i säkert förvar hemma hos mig.
Ibland blir man förvånad över hur saker o ting kan bli!
Idag lyckades vi även samla ihop våra skådespelare för att kunna ta om de scener vi tappade efter vårt lilla misstag… Som en vän sa i kommentars-sektionen så kanske det fanns en mening med det trots allt 
Våra skådespelare hade sen vi träffades i onsdags både hunnit slipa på sina dialoger och utvecklat sina karaktärer så jag tror den här inspelningen blev minst lika bra. Den blev i alla fall roligare för de medverkande!
Regissören.
Igår spelade jag och M in en film till julspelet som vi håller på att sätta upp i Pingstkyrkan. Vi hade lyckats ragga ihop flera glada amatörer som skulle vara med och filmas och vi hade gjort en fantastisk storyboard. Problemet? Inget alls. Det gick hur bra som helst, alla var glada och kom med egna lysande förslag.
Fantastisk storyboard.
Efter en timmes filmande så var vi klara och väldigt väldigt nöjda. Vi tackade våra skådespelare och fortsatte hem till min bror för att spela in nästa klipp där jag skulle vara stjärnan. Vi som var så fruktansvärt glada över det vi precis filmat smygvisade lite för brorsan medans vi förberedde scenen.
Vi fick till allt bra med rekvisita, jag klädde ut mig och vi började filma. Efter ytterligare en timmes filmandet kände vi oss nöjda och satt oss ner för att kolla igenom det som blivit. Efter att ha skrattat gott åt min (faktiskt helt ok) insats fortsatte bandet rulla. Vad dyker upp? Det vi filmat innan! NEJ! Vi har filmat över vårt perfekta klipp!
Vi höll på att ge upp totalt. M la sig på golvet halvt apatisk medans jag försökte ta reda på hur mycket som var borta. Så. Förfärligt. Klantigt. Av. Oss. Vi hade inte en tanke på det en enda gång att faktiskt kolla om bandet var spolat till slutet eller inte för att vi var i sån ren skaparglädje.
Det värsta är ju inte att allt är borta heller utan det värsta är att vi måste försöka samla alla på samma ställe igen (vilket bara var tur att vi lyckades med första gången). Dessutom måste jag ringa runt till de berörda och förklara på ett ödmjukt sätt att vi spelat över allt och måste göra om det. Usch! Det är klart att dom inte kommer ta illa upp, men lyckas få ihop alla igen känns väldigt väldigt svårt. Det är dessutom bara lite mer än en vecka kvar tills allt måste vara klart, för den 13e december kl 16.00 kör vi.
Det har hänt förut, och du har säkert känt känslan du med, när man inser att man gjort ett stort fatalt misstag och man vet att det finns inget sätt att göra det ogjort som precis hänt. I sånna stunder vill man, och jag citerar M; ”bara dö”. Bort från den här bittra världen, expresståg till paradiset (där inga DV-band finns!!!).
Men så enkelt är det inte Det finns alltid nåt att leva för! Du behövs, jag behövs. Om inte för oss själva så behövs vi för våra medmänniskor.
Jag lyckades i vilket fall hålla upp humöret rätt bra för att stötta min kompanjon men jag märker idag att jag inte kan sluta ha lite ångest över läget. Det får man nog ha, för jag vet att det går över och jag är säker på att vårt julspel kommer bli grymt bra. Missa det inte! (speciellt inte om du vill se min ö/okända teatertalang)
Upptempo (kanske behövs nu?): 
Seasick Steve – Diddley Bo
Nertempo (om du vill ta det lite lugnt): Seasick Steve – Dark
Höj, ni portar, era huvuden, höj er, ni eviga dörrar,
för att ärans konung må dra dit in.
Vem är då ärans konung?
Det är Herren, stark och väldig, Herren,
väldig i strid.
Höj, ni portar, era huvuden, höj dem, ni eviga dörrar,
för att ärans konung må dra dit in.
Vem är då denna ärans konung?
Det är Herren Sebaot, Han är ärans konung.
Psaltaren 24:7-10
…får vänta tills det är dags, helt enkelt. Tålamod är verkligen något jag har begåvats med och det känns skönt just nu.
Efter en redan händelserik dag avrundar jag lördagkvällen med ett försiktigt glas vin och Tom Waits senaste live-album (helt fantastiskt, för övrigt). Sitter mest och tänker på mina fina vänner här och var och hur dom har det just nu. Gårdagen slutade tidigt imorse efter en väldigt intressant kväll på många vis. DCP gjorde sitt livs spelning (i alla fall av de jag sett) och kanske har jag, med lite flyt, medverkat lite till att en god vän hittat en käresta. Nu ska jag bara hitta en själv, men det är nog där tålamodet kommer in. Eller hur var det nu?
Vinet börjar ta slut och jag ska försöka ta igen min förlorade sömn så snart så snart. Imorgon är det första advent och starten på nedräkningen till en av våra viktigaste högtider. Allt gott, mina vänner!
En av de mest intressanta sakerna i livet är relationer. Det är en av (de många) saker som särskiljer oss från den övriga skapelsen och något som är unikt hos varje man eller kvinna. Ingen kan vara dig, det är det bara du själv som kan vara och genom relationer till andra kan vi få glimta in i andras Jag och även få dela med dig av ditt eget Jag.
Varför är då detta, som jag tror är grunden till varför vi finns till överhuvudtaget, så svårt? Varför är det så svårt att berätta hur man mår, hur man känner eller varför? Vad är man rädd för?
Jag vet själv att jag är väldigt nervös ibland när det handlar om relationer, samtidigt som jag tycker det är bland det bästa som finns. När jag träffar nya bekantskaper är det från början ett spännande och intressant spel där målet är att försöka lära känna människan och lyssna på vad han/hon har att säga. Men det är när man kommer förbi detta första steg som det blir svårare. Jag vill inte säga något som kan göra den andre förnär samtidigt som jag så ivrigt som möjligt vill lära känna på djupet, inte bara triviala saker som yrke, utbildning eller vilken sorts strumpor man föredrar.
Detta blir förstås extra svårt när man träffar någon som är sådär extra intressant (för så är det tyvärr, alla människor är inte intressanta för alla!), i alla fall för mig. Ivrigheten tar över än mer och det blir svårt att kontrollera sin framfusighet. Samtidigt som jag tänker att man inte kommer någon vart genom att vara försiktig så vågar jag väldigt sällan sluta vara det. Kanske det är så att det är en av de saker som jag begåvats med som faktiskt kan vara till hjälp för mina medmänniskor?
Det här kommer nog ta ett liv att fundera på, det enda jag vet är att jag vill praktisera detta så ofta jag kan och på så vis bli bättre på det. Som kille verkar man på nåt sätt ha ett handikapp eftersom att vi ofta komplicerar relationer när motparten tycker det kan vara relativt enkelt och naturligt (har jag hört).
Detta blev lite rörigt eftersom att jag funderar samtidigt som jag skriver, men kanske det i alla fall fick dig att fundera lite också.
Julljusstaken är uppe på kontoret!
I helgen besökte jag och ett par goda vänner tidskriftens Pilgrims Höstmöte på Nya Slottet Bjärka-Säby. Det var en fin helg med seminarier med många erfarna och intressanta personligheter från olika sammanhang. Rekommenderas varmt! Höstmötet brukar vara på allhelgona-helgen, så det är bara att försöka pricka in det tills nästa år!
Det bjöds även på skön musik och i många fall lite annorlunda musik och min favorit måste ändå vara Jonathan Johanssons framträdande som jag såg på lördagkvällen. Han ackompanjerades av bland annat Samuel Starck som säkert en del av er som läser detta känner / känner till. Fantastiskt fin känsla i hela showen med många roliga inslag. De hade bland annat modifierat flygeln med typ silvertejp så att den lät mer som att de plonkade på en elgitarr eller nån sorts synth. Vid ett tillfälle spelade de till och med sexhändigt på den 
.
Ännu gladare blev jag förstås när jag såg att hans skiva finns på Spotify:
Jonathan Johansson - En hand i himlen
Den här killen kommer bli riktigt känd en dag, det är jag övertygad om. Försök se honom live, om du får chansen!
Följande är alltså det jag skrev ihop på kvällarna i det förlovade landet Iran där jag nyligen var på tjänsteresa. Det är lite slarvigt skrivet men kanske tycker du det är i alla fall lite intressant…
Dag 1 – Från Bromma till Teheran
Dagen började precis som vanligt, denna nådens höstmåndag. Jag vaknade 05:30, lite tidigare för att kunna komma upp den tiden jag egentligen hade tänkt, 05:45. Som vanligt när jag ska på tjänsteresa så kände jag mig lite extra spänd eftersom att det inte bara är ännu en vanlig arbetsdag. Detta får även till följd att det är lite svårare att somna om på mornarna eftersom att det inte finns något utrymme för att sova bort värdefull morgon-packnings-tid.
Allt gick enligt planerna och nånstans runt 06.20 dök min samåkarkollega upp utanför mitt fönster. Jag minns inte så mycket från den resan, men strax innan sju var vi på kontoret. Jag hade skrivit upp på min whiteboard-tavla vad jag behövde packa från kontoret så efter lite morgonsurfande så skred jag till verket. Vi fixade även lite frukost, varma mackor med juice. Runt halv nio så ringde jag till min Iran-samåkar-kollega som vi hädanefter kallar M (man vet aldrig vem som ser vad på internet!).
Min samåkar-kollega skjutsade mig och M till Bromma flygplats i ett mycket hetsigt körtempo och vi kom i god tid till flygplatsen. Vi tog en kaffe och fick ett samtal som föreslog att vi skulle ta varsin ”Stor Star och Jäger” nu när vi skulle vara ”en vecka i Iran och torka”. Vi nöjde oss med kaffet. Bromma-flyget tog oss till Landvetter med Malmö Aviation. De bjöd på mer frukost. Och mer kaffe.
I Landvetter letade vi upp vår incheckningsdisk och insåg direkt att vi kände oss helt felplacerade. Det var ett hundratal iranier och två infödda svenskar i den kön. M gick iväg till Forex för att växla till oss en respektabel mängd US Dollar som vi sedan skulle använda för att växla vidare till iranska Rials. Medans jag höll vår plats i kön kom det en man runt 40-50 och ställde sig bakom mig. Han tittade runt lite försynt och frågade sedan om detta var kön till Iran. Jag svarade ja på frågan varpå han undrade om jag skulle jobba i landet. Som jag fått höra sen tidigare är iranierna ett väldigt trevligt och vänligt folk och den här mannen som vi kallar för R verkligen visade på. Han gav mig många praktiska tips på vad man gör och inte gör i Iran. Han fick mig att förstå telefonsamtalet i Bromma lite bättre då han berättade att det inte är nån vidare idé att dricka alkohol under vår resa eftersom att det är dödsförbjudet i landet.
Det finns mycket att berätta om R; han var med oss under hela vår flygresa. Han bjöd oss på kaffe, checkade in tillsammans med oss (han var lite orolig för att hans baggage – vilket innefattade en stor väska med två persiska mattor värda ca 50 000 kr – skulle väga för mycket) och satt bredvid mig på planet. Flera historier hann han berätta men den värsta var när han hade varit på en Iran-resa för ett par år sedan. Han hade med sig mycket pengar eftersom att han skulle göra affärer. När han landade lämnade han sina väskor till sin syster som la de på sitt pickup-flak, sedan stack hon ut på motorvägen. Jag minns inte om han också var med i bilen eller inte, men det är inte så viktigt, för hollywood-grejen kommer härnäst. Det kom nämligen ett par snubbar på motorcyklar som (i farten, 120km/h) stal R’s väskor från flaket. Han förlorade flera tusen kronor och sina kläder. Samtidigt hade hans pass gått ut och han blev anhållen för det och kunde inte komma ut ur landet. Under tiden hade också hans hälsobutik i Göteborg blivit rånad.
Det hela slutade med att han fick betala (enligt hans egna ord) ca 650 000 kr för att kunna få ett nytt pass / komma ut ur landet. Detta på grund av att han tidigare varit någon sorts politiker som antagligen inte var så populär längre. Det låter som en otrolig historia men jag tror nog han talade sanning.
Jag fick även en lapp med lite tips på vad man kunde köpa med sig hem igen, efter resan.
Väl framme på Teherans större flygplats runt 6-tiden fick vi våra väskor utan problem, vi skiljdes från R som vi tackade för sällskapet och mötte upp vår chaufför som skulle ta oss till hotellet. Han var en kort man med lite hes röst. Efter att ha växlat in massa dollar till rial fick jag se vad M menade med att man hade mycket sedlar i Iran. Vi fick tre feta buntar med sedlar som är ungefär lika stora som våra tusenlappar. Vi hade ingen aning om vi fick rätt men vår chaufför fick kontrollräkna och han tyckte det verkade stämma.
Han ledde oss till sin taxi-bil som var en vit liten bil som liknade en gammal golf. M satt sig i fram och jag i bak. Jag försökte ta på mig bältet men det fanns ingenstans att knäppa fast det. M förklarade att det är bara lag på bälte för passagerare i framsätet, ”Sorry!”, sa han lite sarkastiskt. Vår man dundrade iväg över farthinder efter farthinder och sedan ut på något som liknade en trefilig motorväg. Skillnaden var bara att man kunde använda varje fil för 2½ bil ungefär, så det blev snabbt väldigt rörigt. I Iran kör man först och frågar sen. Tutan och helljusen är det enda som gör att folk inte krockar hela tiden. Av alla länder jag varit i är den iranska trafiken den överlägset mest kaotiska – och då har jag ännu inte upplevt rusningstiden. Man körde precis hur som helst och jag skumpade runt i baksätet något spänd. Det var en mycket intressant resa. Efter runt en timmes galen bilresa (då vi även hann med ett stopp vid nåt taxibolag för att fylla på soppa) kom vi måttligt omskakade fram till hotellet. Ett väldigt flott hotell som vår kund bokat in oss på, www.esteghlalhotel.com.
M och jag inkvarterade oss i varsitt rum och möttes sedan i lobbyn för att jaga mat. Vi fick varsin burgare. Hela kalaset gick på 205 000 rial, vilket vi inte hade nån aning om vad det betydde. Vi hade tidigare köpt ett wifi-kort så vi kunde få internet på rummet, därför tog vi oss an uppdraget att försöka räkna ut hur mycket pengarna vi fått faktiskt var värda. Det visade sig att det var ganska enkelt, 1 USD motsvarar ca 10 000 rial.
Efter detta var vi tvungna o kolla vilka hemsidor man kan gå in på. Som väntat fungerar varken Facebook eller YouTube här däremot skulle man nog kunna kringgå filtreringen ganska så enkelt, men det är inget vi hade tid med. Aftonbladet fungerade dock. I skrivande stund är klockan 00:31 (man lägger på 1h 30min på våran tid) och jag har egentligen inte tid med det här heller. Offline-versionen av Spotify dundrar i mina lurar och det börjar bli dags att testa om bidén håller vad den lovar. Halsen är tjock av den iranska luften och magen är full med helt OK cheeseburgare. Vi har bestämt med vår kontakt att vi ska åka från hotellet runt 8-9 imorgon till flygplatsen för att inrikes flyga till tågstationen vi ska jobba vid.
God natt, Teheran!
Dag 2 – Vaktlar och rasism
Efter en något kort men god natts sömn möttes jag och M nere i lobbyn för att intaga frukostbuffé. Vilken fin frukost det fanns! Inte den bästa jag varit med om men fortfarande väldigt hög standard. Det fanns till och med en ”ägg-kock” som gärna lagade en personlig omelett.
Vi checkade ut och mötte upp vårt kontakt i Iran, Mr S. S är 25 år gammal och är ansvarig för projektet som innefattar installationen av våra system. Det är en lite speciell men trevlig prick som alltid har något att prata om. Vi tog taxi till en annan lite mindre flygplats som ligger nånstans i anslutning till Teheran för att flyga inrikes till en stad som ligger i öknen, Jazd. Mr S skämtade lite om att vi kanske inte vågade flyga iranskt inrikesflyg och började sedan snacka skit om nån religiös ledare som befann sig på planet. Vad jag har förstått ganska så snabbt är att alla som har nån sorts utbildning i Iran köper inte den nya regeringen eftersom att de mer eller mindre tagit makten via religionen. Alla kvinnor i Iran måste bära slöja, men på planet från Göteborg såg man ganska tydligt att det inte är någon som vill ha det egentligen. Jag tror det var en äldre dam som hade slöja på sig redan från början när planet lyfte men ju närmare Iran vi kom desto fler slöjar drogs på.
När vi landade med vårt inrikesflyg efter ca 1½ h kände vi av värmen på riktigt. Vi har inte frågat efter några exakta temperaturer med det måste vara runt 40 grader, minst. På väg ut till taxin fanns det en israelisk flagga målad på vägen som man tydligen kunde spotta på om man kände för det, som jag fattade det. Vi for vidare till en stad en bit utanför Jazd som jag vet inte riktigt vet vad den heter.
Ny stad, nytt hotell. Detta var inte alls lika fint som det i Teheran men ändå helt OK, vi ska ju ändå mest sova här så det spelar inte så stor roll. Bra pris var det, i alla fall. Mr S insisterade att vi vilade en halvtimme innan lunch så vi sågs nere i lobbyn igen runt 15-tiden. M hade redan under resan beklagat sig över att det enda som finns på menyn är 17 olika sorters kebab så jag hade inga höga stora förhoppningar på lunchmåltiden som vi skulle äta i hotellresturangen. Mr S hjälpte oss tolkade menyn och rekommenderade å det varmaste att vi beställde in en kebab gjord på en fågel som hette nåt spexigt på persiska. Den är större än kycklingen men mindre än hönan och kan inte flyga, men springa väldigt fort. Vi kunde dock först inte lista ut vad det var för nåt vi åt, men det var det finaste fågelköttet jag någonsin ätit, fantastiskt saftigt och smakrikt. Till det fick vi en sorts tunnbröd, yoghurt, sallad och ris. Yoghurten här smakade annorlunda än den vi fick på flygplanet, mycket godare. Lite i stil med det vi kallar för turkisk yoghurt i sverige, men betydligt bättre.
Nu var det dags att åka till tågstationen där vi skulle ta en titt på det systemet vi installerat tidigare där. I bilen kom jag på att det nog måste varit vaktel som vi ätit till lunch. Jag frågade om man även åt äggen ibland och det sa han att det gjorde man. Skönt med en rätt som är en delikatess i Sverige (som kostar apa, dessutom) men som är vanlig här, gäller att passa på helt enkelt! Kommer du till Iran en dag så får du inte missa att beställa in den. Måste försöka komma på vad det heter på persiska igen.
Vi jobbade vid siten ganska länge och vid 19-20-tiden var vi klara för dagen, men fick vänta på taxi i en timme först. Det var kul att se lite riktiga tåg efter att bara ha jobbat med programmet hemma i Sverige, det var även kul att se hur de arbetar i Iran. De gillar tydligen att fylla i formulär och andra sorters papper och allt annat sköts manuellt också. Mannen som skötte växeln vid stationen tjattrade konstant i fyra olika telefoner och två radios och skrev ner massa om tågen som kom i ett jättestort block. Tydligen så ringer de från stationen innan och rapporterar information om tåget som kommer vilket han då skriver ner och kontrollerar att det stämmer med verkligheten.
Väl tillbaka på hotellet åt vi middag. En soppa till förrätt som såg ut ungefär som ärtsoppa, fast utan fläsk. Och ärtor. Helt OK, i alla fall. Den här gången beställde vi friterad kyckling med pommes. Inte alls samma upplevelse, men det smakade ungefär som chicken nuggets från McDonalds. Något torrare dock.
På tal om torrt så är grönsakerna helt annorlunda här. De är helt enkelt väldigt torra i jämförelse till våra; de smakar precis likadant (ofta bättre) men de innehåller nog inte ens hälften så mycket vatten. Gurkorna är ett skämt, faktiskt.
Efter att ha kollat vår mail på hotellets enda dator med bredband (att det faktiskt finns en var överraskande för M, för det har inte funnits de gånger han varit här tidigare – då var det 28.8 kbps-modem som gällde) så sa vi god natt till Mr S och hans kollega. Nu sitter jag här på mitt rum och skriver efter att ha gjort några ändringar i mjukvaran till systemet. Jag är resetrött och klockan har precis slagit 22:00 – lite musik, kanske lite gaming men framförallt sömn.
Dag 3 – Ardakan Hotel
Så hette det ju, däremot vet jag inte om det är så staden heter – men skit samma.
Den här dagen började kl 8 med frukost på hotellet då jag åt något som jag inte fick veta vad det hette eller vad det är. ”We just eat”, som Mr S sa. Det var beige-grå bitar uppskurna som stora bitar ost, ungefär. Det smakade lite sött med en bitter eftersmak – konsistensen liknade glass som man glömt framme och sedan frusit igen. Det var dock beskrivningen av vad det var som fick mig att lämna resten på tallriken – Mr S’s kollega berättade att det tillverkas av en sorts köttpulver som sedan blands med olja och socker. Urgh! Jag kunde inte få ihop i mitt huvud hur smaken och konsistensen kunde skapats av pulveriserat kött. Köttpulver, vad är det egentligen?! Ska försöka ta en bild på det imorgon vid frukosten, om jag vågar. Annars var det det eviga tunnbrödet, en väldigt salt färskost (tror jag, om det nu inte var gjort på köttpulver :S) och apelsinjuice. Ingen höjdare, men det dög som frukost.
Vi åkte igen tillbaka till siten. Tågstationen är väldigt liten och kontrollrummet är ca 9-10 kvm stort där det i snitt befinner sig 7-8 personer. Det är nämligen så att varje gång ett tåg kommer till stationen så ska chaufförerna in i kontrollrummet för att ficka/snacka/ta rast, och de verkar alltid ha något att prata om. Ofta slutar deras konversationer att alla pratar väldigt högt och hetsigt med varann, samtidigt som jag och M sitter i ena hörnet och försöker jobba. Jag höll på att bryta ihop ett tag där faktiskt när Mr S hela tiden skulle hänga över min axel och se vad jag gjorde samtidigt som 3-4 iranier stod och gormade åt varann så jag och M bestämde att det var dags för lunch.
Vi åkte in till staden och åt pizza (!). Efter att fått menyn tolkad beställde jag en med kött och svamp på (det var det enda jag fick veta). Först fick vi in tunnbröd (surprise!) och vitlöksyoghurt sen kom pizzorna. Det var mer panpizza-liknande och påminde ganska mycket om Pizza Hut. Smaken var god – däremot hade de kryddat efteråt med något som smakade sött, inte säker på vad dock. Hela stället var inrett med rött kakel; som Mr S’s kollega uttryckte det ”This is good for disco, but it’s not good for pizza!”. Kakel är för övrigt väldigt populärt i det här landet, både på väggar och golv. Jag tror att de tycker det är praktiskt för då kan man bara ta ut vattenslangen och spruta ner hela stället så blir det rent. Det är också något de har hängandes på många ställen, vattenslangar.
Jag och M övertygade Mr S att jag behövde lite lugn och ro för att kunna få ordning på programmet så vi åkte tillbaka till hotellet. Jag spenderade ett par timmar med att gå igenom koden och klockan 8 åkte vi tillbaka till siten igen. Något behagligare värme den här gången, jeans och t-shirt var alldeles lagom. Programmet verkade fungera bra så vi lämnade stationen och åkte hem för att äta middag. Vi var lite sugna på att prova ”sultani kebab” eller ”royal kebab” som dom översatte det till men av nån anledning hade de bara två rätter i hotellresturangen denna afton så det fick bli kycklingkebab istället. Som vanligt var köttet väldigt fint men de kan inte göra pommes alltså, det är mer som små torra avlånga chips man får.
Vi hade även en lång diskussion med Mr S om världspolitik. Det är väldigt intressant att höra om det från en iraniers perspektiv faktiskt även om en del av hans åsikter var högst tveksamma. Framförallt var han övertygad om att semiterna försöker ta över världen genom nån sorts hemlig konspiration med syfte att kontrollera ekonomin. Jag vet inte jag.
Just mötet av kulturer (Iran – Sverige) tycker jag om, vi pratar ofta om de skillnader och likheter vi har och det är väldigt intressant. Jag gillar kulturen och tycker synd om dem för att deras regering inte alls representerar folket på något sätt.
Efter middagen gick vi upp på våra rum runt 22-tiden så jag passade på att ringa ett samtal till mina föräldrar så att de skulle få veta att jag fortfarande lever och har det bra. Nu ska jag försöka somna, tror jag.
Dag 4 – aRgh!
Jag måste vaknat på fel sida den här dagen. Det var segt att gå upp och frukosten kändes inte alls lockande. När jag kom ner så såg jag till min stora förvåning att det fanns en brödrost och vanligt, vitt formbröd! Fantastiskt! Det gjorde mig dock inte så mycket gladare eftersom att det inte gick så bra med arbetet som jag hoppats – programmet är kasst. Jag kände mig trött på tågstationen och Mr S börjar gå mig på nerverna. Även om han är mestadels är en lustig man så kan han vara otroligt frustrerande. När han började prata om att han hade ont i sina bollar så tappade jag tålamodet. Som tur var så hade M köpt cola, så den räddade mig. Vi hade precis installerat en ny mjukvara och den fungerade faktiskt riktigt bra. Verkar som att vi kan komma härifrån med nån sorts resultat i alla fall.
Vi åt ”sultani kebab” på en hotellresturang som var riktigt sunkig. Inte fick vi ”riktig” ”sultani kebab” heller, utan något som mest liknade en avlång, torr köttbulle. Samtidigt som vi var på lunchbreak så skulle vi försöka köpa mer ram-minne till en PC vid stationen, men det var inte det lättaste. Jag tror Mr S var inne i 5-6 olika affärer innan han hittade rätt. 85 dollar fick han betala för 4GB, tror det är lite överpris.
Efter en hel dags testande vid siten åkte vi tillbaks till Ardakan och åt hamburgare på samma kakelresturang som dagen innan.
Vi åkte tillbaka till hotellet med samma taxichaufför för fjärde gången denna dagen och satt en stund på gården; jag, Mr S och M. Som vanligt ville Mr S tala om politik och världen så vi lät honom snacka ett tag sen sa vi att vi ville sova. M skulle kolla mailen så jag och Mr S gick upp mot rummen. Mr S ville visa mig något som han hade programmerat så jag fick göra en avstickare in på hans rum först. Jag visade lite som jag hade gjort och tydligen har jag gjort ett bra intryck hos honom eftersom att han kallade mig för en ”professional”.
Jag orkar inte skriva mer om den här dagen för jag är helt slut. Imorgon ska vi bara ta en snabb tripp till siten och hämta den sista biten mätdata, sen hoppas jag kunna shoppa lite presenter i Yazd innan vi flyger tillbaka till Teheran. Verkar som att jag har glömt strömadaptern till datorn vid stationen, hoppas den är kvar där imorgon.
Dag 5½ – Belderchi!
Det som för några dagar var ett helt hav av nya intryck har nu blivit vardag. Vi vaknade upp som vanligt och åt frukost runt 8-snåret. Den här dagen skulle vi ut till stationen för att avsluta vårt arbete. Det bestod i princip av att sitta vid tågrälset i det härliga vädret och sola (och vänta på tåg). Jag tror jag fick användning solkrämen jag tog med, antagligen har jag bränt mig ändå. Det kändes precis som att sitta på en schysst strand förutom att det var tåg och sand överallt istället för hav och solstolar.
Vi fördrev tiden fram till lunch, packade ihop och begav oss till hotellet för att äta lite mer belderchi. Det är så vaktel heter på iranska, helt enkelt. Den smakade nog lika gott den här gången. Mr S bestämde att vi skulle vila en timme, vilket jag gör just nu, sen åka till Yazd och shoppa lite. Nu har jag 15 minuter på mig att ta en powernap, så det ska bli fint!
När jag får lite mer motivation ska jag skriva epilogen…
Dags för dagens musiktips. Det första kommer från spotinews.com och är nån sorts blandning av episk filmmusik och körmusik. Jag gillade det eftersom att det stack ut lite.
Lady & Bird - La Ballade of Lady & Bird
Det andra tipset är inte fullt lika seriöst, men det är fantastiskt rolig musik. Dansk progressiv folk/viking-metal coming your way!
Týr - Land
